Bloggposter

Vaknade förra natten av att det luktade brännt. Klockan 04-tiden. Panik. Stark lukt av bränd kabel? 

Kollar snabbt hela lägenhäten. All elektrisk utrustning och kablar. I alla hörn.

Hittar ingen orsak så jag öppnar fönstret för att vädra sovrummet. Då blir lukten riktigt frän.

Tittar ut i mörkret över träden och då ser jag det stora ångande och fräsande sago-odjuret. Med eld och ljus och rök i en 100 meter lång massa som sakta rör sej västerut på motorvägen.

Asfaltarbete i natten! Skönt att det fans en bra förklaring!

Snappade HS i postluckan och läste sektion A innan somnade på nytt.

Halleluja.

Kenya Boys är på rundresa i norra England i början av juli 2015 och i Liverpool hade vi reserverat ett hus med fyra sovrum för två dagar. Vi ville ha egna sovrum och allting var betalt i förväg, som sej brukas. Vi har under flera tidigare resor använt oss av samma agent på nätet.

Vi hade letat efter fyra rum i Liverpool och Wimdu.com kom upp med ett perfekt förslag: "Bohemian Room in Ethnic House", four bedrooms, 400 m2.

Vi togs emot av en charmant dam i harems byxor och inne doftade det av rökelse. Förutom boende så ger hon också yoga lektioner, berättade hon redan innan vi alla hade kommit in.

Sedan kom den verkliga överraskningen, hon förevisade ett sovrum med två sängar samt två sängar i vardagsrummet. Se bilden. Det var allt!

Vi tittade på varandra en stund medan värdinnan fortsatte att pladdra. Nu var det om svampar och kulturen i Lappland. 

En av Kenya Boys sade att här kan han inte bo, tar hellre in på hotell i närheten. Och det gjorde han.

Nu var vi tre kvar och bestämde oss att stanna. Kanske vi kunde diskutera priset eftersom det vi beställt i ens kommer nära vad som nu erbjudes!

Vi tog upp saken följande dag efter en toppen rundtur med Beatles tema i Liverpool.

Vi visade hennes annons på nätet och tänkte att vi kunde balansera priset? Värdinnan har tydligen en dubbelnatur, för nu exploderade hon i förklaringar och var mycket arg. Hon kan väl inte veta vad som finns på nätet om hennes hus??!! Då vi insisterade så tappade hon kontrollen helt och skrek så högt hon kunde att nu skulle vi ut allesemman ur hennes hus, och det på stubinen. Hotade med polis etc.

Då kom hennes pojkvän och tog henne till deras sida av huset och sedan kunde vi höra dem fortsätta deras högljudda diskussion på avstånd.

Klockan var 22 på natten så vi stannade och drog vidare nästa morgon enligt våra planer.

Vi gjorde samma natt reklamataion till Wimdu och väntar nu med spänning på hur historien fortsätter.

Kenya Boys består af fyra finska killar som varit i samma bistånds project i Kenya på 80-talet. Numera gör vi utlandsresor och bowlar tillsammans.

1sta Maj är verkligen arbetarnas dag i Mozambique. Företag och organisationer marcherar i alla större städer. Företagen har skaffat lämplig "utrustning" för att synas i gatubilden. Män och kvinnor har företagets lippis och t-skjorta. Dessutom är kvinnorna inlindade i kapulana (länd kläde) som företaget har sponssat. Grannt och fint!

Marcherna visas timtals i TV med inslag av politiska tal.

Man sjunger och ropar slogans samt bär på företagens namn skyltar med stolta glada miner.

Dom här bilderna tog jag i bilen när vi åkte genom staden XaiXai på väg till Vappen firandet i Inhambane, som har världsberömda sandstränder och dyner.

Dom gula representerar M-Cell, ett av dom stora företagen inom mobil telefon branchen.

Efter marcherna så bjuder företagen sina anställda på stor baluns med mat, musik och massor med dricka. Här sparas ingenting. Men att få tillökning på lönen det är svårt.

1sta Maj festen är avsedd att svetsa samman dom anställda till effektiva resurser för företaget. Bra ide, men dom urartar ofta i något skede till typ "våta firmafester" med helt annat resultat.

Glada Vappen!

This is Mozambique

Den utställning som nu pågår täcker konstverk, mestadelen målningar, från tiderna av frihetskriget 1964 - 1974 samt inbördeskriget tre år efter friheten 1977 - 1992.

Alsterna avspeglar stor dramatik, dyster stämning, tragedi men även glädje och optimism.

Frihetskriget stämplades av politisk och militär revolution. Folket representerades av Frelimo som utförde gerillakrig mot portugeserna som koloniserat Mocambique sedan Vasco da Gama tog i land på Ilha de Mocambique år 1496. Landet fick sitt namn efter denna ö.

Efter mera än 450 år lämnade Portugeserna efter sej ett land utan administration, svaga lagar, låg utbildning och stort kaos inom försvar och polis.

Efter friheten 1974 fanns det två stora partier. Frelimo som friat landet och Renamo, som största oppositionsparti. Frelimo tog hand om den politiska makten och Renamo har reducerats till ett revolutionsparti i opposition med egen liten militär och som då och då lyfter hotbilder och gör anfall mot polis stationer och politiska möten.

Den portugisiska populationens ägendomar nationaliserades år 1984 och portugeserna fick 48 timmar på sej att flytta ur landet. Efter det hände liknande saker som vid Sovjetunionens fall. Dom snabbaste tog över egendom. Resten införlivades med städer och kommuner i äkta socialistisk stil.

Mocambique har en ny president i år och han har redan satt igång en diskussion att införliva Renamo i den dagliga politiken och lämna över sina vapen. Soldaterna skall införlivas med nationens militär och poliskår.

Och nu går vi in i museet.

Jag börjar med att presentera nationens stora konstnär MALANGATANA (1936 - 2011).

Hans alster äro färgrika och för det mesta glada och sensuella. Gjorde stora och små tavlor. Målade även bilder på väggar i officiella byggnader. Mocambikanerna älskade honom.

I den här målningen från 1981 upplever vi hemskheter under inbördes kriget. Ljudlösa skrik, rädsla och stort kaos. Hotande knivar, ja ju längre man tittar desto djupare känslor upplever man.

Efter Malangatana visar jag gärna NACIB som även under krigens hemskheter vill påvisa livets glada sidor och stark tro på en bättre framtid. Den här bilden representar även den sensualism och livsglädje som de flesta konstnärerna i Mocambique har anammat.

CHICHORRO upplevde livet i Mocambique år 1967 under brinnande gerillakrig för frihet på det här sättet.

Jag ser nativitet och fred i framtiden bland den stora misären och fattigdomen. Ett gripande dokument.

Nästa gång så väljer jag nog gladare motiv. Väntar bara att man gör utställning av modern konst i Mocambique. Den är mångsidig och intressant med inslag av egen kultur och global inflytelse. Fria nya inslag.

Det enda goda som portugeserna lämnade efter sej är medelhavsköket och restauranglivet samt fantastiska kaffebarer. O vilka bakelser och andra godsaker från bagerierna.

Här vet man hur tillgodogöra smaker från färska råvaror. I synnerhet från Indiska Oceanen. Dessutom vet man att använda kryddor, skickligt.

Camarao Tigre väl marinerade och snabbt grillade är det godaste som finns! (Jätte räkor).

Mocambikanerna vet hur njuta av livet, trots de stora skillnaderna i inkomst fördelningen.

Vi fick en dag i uppdrag, Cassimito och jag, att båta över till Maxixe för att köpa ett speciellt bröd samt kokosolja från en lokal liten fabrik.

Den här gången tog vi ett mindre fartyg. Dom finns det många av och dom startar när dom är fulla av passagerare. Ingen tidtabell här inte.

När dom är fulla så är dom trånga. Man sitter höft vid höft och kan knappast röra sej. Alla möjliga dofter sprider sej, beroende på om passagerarna har varit i duschen i dag eller tidigare. Dessutom doftar färskt bröd, svett och tobak. Inga höns eller getter den här gången. All hör vad som debatteras i mobilerna. Dom är många.

Jag räknade att i en båt på ca 14 meter lång och 3,5 meter bred så var vi närmare 90 personer. Vi gick ganska lågt i vattnet och tur hade vi med vädret. Inga vågor. Annars hade vi nog blivit u-båt i något skede.

Men det låter vi bli att tänka på. Panik i trång båt - nej det vill vi inte tänka. Och alla livvästarna som var säkert fastbundna i taket. Dom tänker vi inte heller på. Nej du.

Den här båten är ännu mindre än vår. Men tar nog 40 - 50 passangerare utan att klaga. En 90hästars Yamaha skuffar på och ger en trygg fart.

Stämningen är hög fast båten går lågt. Tryggt med livvästar bundna upp i taket. Båten har en struktur av armeringsjärn som tak, med pressu. Den vägen kommer man inte ut. Men varför skulle man vilja ut den vägen?

Öppningar finns fram och bak och snabbt kommer ju 90 personer ut springande på fasta långbänkar. Om man skulle ha brottom. Men det har vi inte. I all fall inte i dag.

Om man böjer sej vördsamt under pressun så ser man vackra vyer. Här en Dowh med latinsegel värdigt korsande kanalen. Inhambane stad i bakgrunden.

Kanalen är full av långa sandbanker, som äro ovanför vattenytan vid lågvatten. Det gäller att navigera rätt, och det gör ju kaptenen som styr båten med vänstra foten medan han står och blickar över pressun framåt.

Vi lyckades ta oss fram och sedan tillbaka utan missöden. Snabbt gick det inte, men vem har bråttom?